Jag tror på ett öppet Sverige som tar tillvara på de som vill leva här och där nyanlända får jobb och utbildning. Det är en av frågorna som står mig varmast om hjärtat, det och miljön. Ett samhälle där många kulturer existerar sida vid sida. Visst är det en utopi, en slags nollvision, men trots rosengårdsdebatten om Somalier, vägrar jag tro att lösningen är att inte släppa in folk. Ett land med stängda gränser är inte det Sverige som jag vill bo i. Den bild av invandring som Sverigedemokraterna har målat upp är felaktig och det som gör SD farliga är att de särskiljer på människor p.g.a. deras kulturella härkomst. En ren och skär diskrimineringspolitik. Att en muslim är mindre värd än en kristen är en värdering som varken är sympatisk, medmänsklig eller human. Vi har problem med vår invandringspolitik, och det gör mig förbannad hur dåliga våra politiker har varit att belysa frågan. Men SD har inte svaret. Alla jävla missnöjesröstande stjärtknullade skånska bondtölpar som nu bidrar med de 4-5% som SD troligen i värsta fall får. Vilken jävla del av anuset tänker ni med? Har ni ens läst SD valprogram? Har ni ens läst siffrorna på migrationsverket? Här är länken. Vill ni att ett parti med nynazistisk bakgrund sätter sig i rikstaden och påverkar beslut som rör vår framtid? Jag håller knappast med de Rödgröna om alla frågor, och jag tycker Sahlin är en trött sopa som dragit ner Socialdemokraterna i skiten. Jag tycker även att det är helt sjukt i huvudet att Lars Ohly för fem år sedan sa att han var kommunist, vilket gör att jag fortfarande drar mig för att lägga min röst på vänstern. Peter Eriksson mumlar för mycket och den enda partiledare jag verkligen gillar är Maria Wetterstrand. Hon har karisma, själ och brinner för sina frågor. Man ser engagemang i henne. Var var du under de sista utfrågningarna och debatterna på TV4 Maria? Var i helvete var du? Ett land behöver ett starkt och ett argt miljöparti som inte kufar sig utan håller sig till fakta. Men politik i allmänhet bottnar ändå inte i personer den bottnar i grundvärderingar. Jag tror inte att politik och religion ska beblandas. Jag tror inte på kristna grundvärderingar och de partier som tenderar att hänvisa till dessa (Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna) vill jag inte ta i med tång. Jag tror på en politik som är hårt präglad av miljötänk. Utan miljön kan vi lika gärna kasta in handduken och gå hem, för då har vi inte ett skit kvar. Jag tycker att vi ska avveckla kärnkraften i den takt det går. Dock, tycker jag faktiskt att de ska få byta ut reaktorerna om det behövs, men att det ska vara i en avvecklande riktning och att de successivt måste bytas ut mot vindkraft, vattenkraft och biobränslen. Jag tror inte direkt på privatisering, jag tror inte på utförsäljning av sjukhus och jag tror inte på ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter. Det säger sig självt tycker jag. Man bildar bostadsrätter från hyresrätter av ett skäl: att tjäna pengar. Detta leder till att hyresrätter försvinner, storstadsregioner segregeras och färre får möjligheten till en vettigt boende. Är det individen som ska ta beslutet om hur många hyresrätter som ska finnas? Beslut som baseras på en persons egen vinning. Det är klart man bildar bostadsrätter om man gör miljonvinster, men vad händer långsiktigt? Ja, kolla på London. I Stockholm är bostadspolitiken åt helvete och denna reform gör inte saken bättre. Jag personlighen har inte möjligheten att skaffa mig en hyresrätt och måste istället köpa en lägenhet. Det är tur att jag är en av de lyckligt lottade som har den möjligheten. Jag tror på ett högt skattetryck och en stark välfärd. Jag tror på en statligt ägd sjukvård som är till för alla. Den ska inte privatiseras. Vår sjukvård har varit en förebild för hela världen. Till exempel uppmanade The Economist i juni 2009 amerikanska reformvänner att besöka Sverige för att lära sig av vårt sjukvårdsystem. Jag tror på en skola för alla. Alla är inte lika men alla ska få samma möjligheter. Jag kan tycka att staten till viss del har misslyckats med skolan och att det finns mycket att göra. Lärarhögskolan har varit godtycklig (jag har själv gått där) och vi behöver fler och bättre lärare. Jag tror inte på det betygsystem som Jan Björklund vill införa. Jag tror däremot på att ersätta betygen med skriftliga omdömen. Jag har personligen gått i alla möjliga skolsystem; från Lundsberg i Värmland till engelska internationella privatskolor i både Hong-Kong och Singapore. Jag har gått på den kommunala grundskolan i Katrineholm och jag har även undervisat på en hårt segregerad skola i Östertälje. En sak har jag kommit underfund med; betyg hjälper inte. Krav, javisst men betyg, nej. Engagerade lärare med pedagogisk frihet är det som har hjälpt mig oavsett vilken skola det har rört sig om, oavsett skolans resurser. Siffrorna som jag fått stämplade på mig under åren har varit ganska intetsägande. Och trots att min familj investerade en förmögenhet i min skolgång var det ändå komvux som gav mig möjligheten att fortsätta plugga på universitetet. En skola för alla, samma möjligheter för alla. En sak till, bort med monarkin för i helvete, den är ju ett skämt. //Joakim som nyligen röstade på Miljöpartiet

Vi lever i en intressant tid just nu med ett både hetsigt och läskigt politiskt klimat. Ända sedan valet satt igång och Sverigedemokraterna visade sig få större gehör än väntat, var kapplöpningen i full fart. Det som senare skulle visa sig vara en hacklöpning. Till och med piratpartiet hamnade i skymundan för allt hackande, knackande och kampanjande och den roligaste tweeten måste ha varit: “Piratpartiet verkar har försvunnit helt efter att Starcraft 2 släpptes” Antikampanjer som sverigedemokraterna.de, dussintals Facebookgrupper som blev större gatudemostrationer stödjer jag fullt ut.  Men hackande av Sverigedemokraternas hemsidor, publiceringen av register av folk som beställt information från SD, nätsvaret på det smutskastande som faktisk satt Sverigedemokraterna i ett martyrskap som varit en del av deras framgång. Det stödjer jag inte.  Men jag har svårt att inte sitta och småle när deras hemsida återigen ligger nere med någon rolig melodi i bakgrunden. Nu har faktiskt 5.7% av Sverige röstat in SD i riksdagen, alliansen får inte egen majoritet och SD blir ett vågmästarparti. Det är vår dystra verklighet. Det positiva är att Miljöpartiet är vårt tredje största parti och fram tills idag sagt nej till Fredrik när han räckt ut handen, något som gjort mig tudelad. Är det bra eller dåligt? Spontant anser jag att det är dåligt. Hade det inte varit bättre om Maria Wetterstrand tagit en stark miljöpost och gjorde SD maktlösa? Men å andra sidan,  ytterligare kompromissa  sin  miljöpolitik, förlora en stort förtroende, kliva in i ett borgligt regerande med hållhakar från alliansen. Helt ärligt tror jag inte på det, inte i det långa loppet. Även om det i dagsläget skulle kunna ses som en rimlig lösning. Det som jag tycker är fel är hela blockpolitiken. Den skalar av ideologier med ständiga kompromisser, den upprör tidigare trogna röster, eftersom politiken svävar över varandras gränser. Jag är helt övertygad om att många som vanligtvis röstat sosse inte ville stödja vänsterpartiet och att vi har samma fenomen på högersidan. Moderat men inte KD. Den blockpolitik skapar en stor skara människor förvirrade och missnöjda och bidrog säkerligen en del till de dryga 100 000 personer som inte röstade eller röstade SD. Är det ingen som tror på nått längre bland våra politiker ? Ska vi ha ett ständigt kompromissande, hade det inte varit på grund av blockpolitiken hade vi inte sett detta resultat vilket kanske var det som Alliansen förutspådde. Långsiktigt tror jag att miljöpartiet kommer att vinna mycket stöd genom att inte börja kohandla med alliansen. Men det absolut viktigaste att lägga att ha i åtanke är att högerextremism värsta fiende alltid har varit kunskap, diskussion, reflektion och ställningstagande. Och jag undrar fortfarande när högerextremister har haft för avsikt att hjälpa och bry sig om invandrare. //Joakim